Promenadförbud
Har redan reducerat promenaderna mycket som ni kanske kan se, men eftersom att jag blev jättestressad av att gå upp i trapporna en gång mindre så tänkte jag att det kunde vara bra.
Hittils har det faktiskt gått bra. Det kryper lite i benen och jag har haft lite mer ångest än vanligt, men jag lever!
P.s.Lassagnen var supergod!
Mat
Imorgon ska jag till dagvården. Min sista hela vecka där. Sen ska jag bara dit och äta lunch och långsamt trappa av. Har dock en del kvar på vikten, men ska fortsätta på det hemma. Har varit där sedani början av april nu, och min behandlare tror att jag kommer klara av att ta me eget ansvar.
Ikväll blir det lasagne. Mums!
Fest
Imorse mådde jag inget bra alls. Gick upp och åt frukost med mamma som vanlig. Sen fick jag ett ångestanfall och lade mig på sänge och grät i två timmar. Undrar varför jag får sådär ibland. Trodde att det började trappa av nu, eftersom jag mådde mycket bättre än vanligt i lördags.
Hemma
Snart bliré glass!
Dilemma
Men, sen såg jag att middagen skulle vara klockan 21.00.
Nu vet jag inte alls hur jag ska göra. Får alltid massa ångest om jag är hungrig, pluss att ätstörningen skriker att jag inte kan äta så sent.
Sen hade jag ju planerat med min behandlare att ta ett avsteg ikväll. Glass med hallonsås.... What to dooo?
Nu är alltid rätt tidpunkt
Jag satt och läste lite bloggar och hittade precis en bra förklaring av tillfrisknandet från en ätstörning på girlgonelost.worldpress.com. (Har ändrat om det litegrann)
"Ser mig lite grann som en människa som brutit bada benen och som langsamt och försiktigt maste lära sig att gå igen.
Steg för steg.
Ramla får man.
Gråta för att det gör ont bör man.
Men man måste ställa sig upp igen!
Inte ge upp.
För om man inte vill,vågar eller orkar kämpa för att bli frisk. Då blir man inte det. Den perfekta tidpunkten att lämna ätstörningen bakom sig är alltid NU.
För vad är alternativet?
Antingen tar man tag i det nu, eller så fortsätter man att leva ett olyckligt liv som ätstörd vilket slutligen leder till ständig missnöjdhet eller döden.
Även om man kan skylla orsaken till att man drabbats av en ätstörning på andra, så är det bara jag själv som kan rädda mig. Om jag lever ett liv som ätstörd eller dör på grund av den så är det enbart jag som slänger bort mitt liv.
Tänkvärt
För att bli frisk från en ätstörning så måste man påminna sig själv om och om igen. de här orden pryder numera min bakgrundsbild på mobilen:
Linnea, tänk på vad du riskerar.
Jag simmar vidare
Jag kom på mig själv med att gå väldigt brett med benen, som att jag förväntade mig att jag var smällfet och var tvungen att lunka fram.
När jag stod i duschen var jag tvungen att blunda.
När jag skulle välja kläder satt allting tajt.
jag ville bara gömma mig under ett täcke.
Jag tar ett djupt andetag och dyker vidare. Jag ger det friska livet en chans. Att tänker inte dö ovetandes.
Viktuppgång
Viljan att vara sjukast
Det gjorde mig glad. Anorexian blev glad av att höra att hon varit bland de sjukaste.
Men jag väljer att bli frisk nu. Det finns bara en väg. Att leva som lycklig anorektiker innebär en ständig viktnedgång vilket tillslut innebär döden. Jag måste testa hur ett liv som frisk är. ge det en chans. Jag vill inte dö ovetandes.
Att aceptera, att härdas och att vara normal
Jag är inte äcklig som vill bli frisk. Jag är inte äcklig som njuter av maten. Jag är bara normal.
Men jag är rädd för att vara normal. Inte vara bättre. Jag vill vara bäst på allt. Jag vill vara bäst i skolan, ha bäst jobb, vara mest omtyckt av alla, vara smalast, vara vackrast, vara renast.
men bara för att jag får en normal kropp så är jag inte normal. Jag är unik. Mitt inre ser inte ut som någon annans. Jag kan göra precis vad jag vill. Bara jag blir frisk.
Tom
När jag var som sjukast tog anorexian upp allt utrymme i hjärnan. Nu vet jag ine längre vad jag ska fylla det utrymmet med. Känner mig tom. Ett stort svart hål. Ett hål som så småningom kommer att fyllas med annat. Men nu är jag tom. Jag gör vad jag ska men lever i ett tomt mörker, osäker på vem jag är.
Lycka
När jag gick på behandling första gången i nian så blev jag så gott som upptvingad i vikt. Psyket hängde inte med alls. så även om min kropp var fysisk återställd så var den mentala biten kaos. jag kunde ite uppleva lycka. Två år gick och jag upplevde aldrig riktig glädje. Jag tror att det var avsaknaden av kicken, av lyckoruset som infinner sig när man gått ner i vikt, som gjorde att jag började gå ner i vikt igen i trean på gymnasiet. Även om jag i början ville gå upp i vikt för att jag fruktade för mitt liv så kunde jag inte äta. Anorexian var för stark. Jag var dock helt säker på att jag hade gått upp i vikt av den lilla mat jag fått i mig. När jag sedan ställde mig på vågen och såg att jag hade gått ner så fick jag en kick. En obeskrivbar euroforisk glädje. Anorexian tog ifrån mig all annan glädje och gjorde att jag bara kunde uppleva lycka genom att gå ner i vikt.
visdomsord
Anorexin gör mig inte unik, och den visar inte hur bra och stark jag är. Det är bara jag, som är unik. Tillsammans med Ana blir jag bara en av många olyckliga ätstörda som kastar bort sina liv.
Peppande dikt
Du har förstört hela mitt liv
hela min familj
hela mig'
jag är delad i tusen bitar
kluven
på grund av dig
du finns inte
hur kan du förstöra ett helt liv ?
jag hatar dig med hela mitt hjärta ätstörning,
Du vill ha död på mig , är det det du vill ?
du gör så jag vill dö
du ´gör så jag sårar min omgivning
du gör så att jag FÖRSTÖR allt
SNÄLLA LÄMNA MIG, är det för mycket begärt ?
ta tillbaka det liv du stal
Anorexia
Jag har skapat den här bloggen för min egen skull. Som ett hjälpmedel för att klara av att bli frisk från min anorexia. Varje dag är en ständig kamp mot en del av mig själv. Förhoppningsvis ska jag med hjälp av bloggen kunna märka de förbättringar jag gör, samt lägga märke till sjuka beteenden.
