Det känns som att jag är en fånge i min egen kropp. Ju mer jag lyder "rösten", desto mer vantrivs jag. Att gå ner i vikt gör anorexian nöjd, men det enda jag uppnår är en plågsam död. Jag tänker inte slösa bort mer tid nu, jag är värd så mycket mer! Jag kan, jag vill och jag ska bli frisk.
Livet är en gåva, och jag är kapten på min egen båt.
Lunch
Till lunch blev det ris och ostsås med bitar av kyckling och bacon. Första gången jag fick den rätten fick jag panik. Nu kändes det bra. Jättebra faktiskt. :)