Man lever bara en gång

Förlåt för att jag har varit så frånvarande ett tag. Men förra veckan var riktigt tuff.

Anledningen var att jag och mamma åkte till Amsterdam på weekend i helgen.

De senaste åren har jag alltid så gott som fastat veckan innan en resa, så att följa programmet var extra tufft. Men jag klarade det! Även om jag inte utmanade lika mycket som vanligt med ost et.c.

Resan var helt underbar. Hade laddat för den i flera veckor, och målet var att äta HELT fritt hela helgen:)

I fredag steg jag och mamma upp och åt frukost tidigt. Sen bilen till Arlanda.
När vi kom fram till Amsterdam blev det sopplunch, men ett jättestort bröd med massa nötter i (måste påpekas att nötter är bland det läskigaste jag vet, och jag har inte ätit det på säkert tre år)

Därefter blev det shopping, och dounutfikande. (Också första gånge på runt 6 eller 7 år)!!

Till middag delade jag och mamma på en STOR pizza, med massa ost!!! (Även det premiär)

Hittills bara njöt jag av resan och kändemig väldigt förvånad över hur mycket jag klarade av.
Men sen kom smällen. På lördagne beställde jag rostbiffsbaguette till lunch. Och köttet var RÖTT, åt upp allt, men hade massa kvälvningar.

Försökte lindra ångesten genom att tänka att det är bra att öva på att äta saker som man inte tycker om också, för det gör alla människor i bland och det ingår i det sociala livet. Men det var svårt!
Bara för att jävlas lite ytterligare med ätstörningen så delade jag och mamma på en liten toblerone, (fyra små bitar var). (Kan även meddela att det var andra chokladbiten jag åt på flera år, samt första baugetten jag åt på cirka 3 år)

Sen belv det brownifikande och mer shopping:)


Till middag belv det pasta med gräddig sås!!!!!! OST OCH GRÄDDE! MEN, det var himmelskt gott!

På vägen till rummet tog jag och mamma varsin kaka i hotellreceptionen! Bara för att det var kul att testa en typisk holländsk kaka!!

På söndagen var vi lite kulturella och besökte Van Gogh-museum och Anne Franks hus.
Middagen bestod av soppa med tre stora baguetteskivor med smör!

Nu började ångesten komma krypandes, eftersom att resan snart var över. Så bara för att jävlas extra så tog jag PASTA med köttfärsås på flygplatsen. (Fast jag kunde ha valt kyckling och grönsaksgryta, soppa salllad, et.c.)

Det var nog den största portionen jag någonsin sett, mer än dubbel av vad jag brukar ta. (Tre stora sleva köttfärsås istället för en som jag brukar ta och jäääättemycket pasta) Men allt åts upp, precis som jag hade bestämt med min behandlare. Till råga på allt bestälde nästan all på restaurangen grönsaks och köttgryta med ris, förutom jag och en jättetjock gubbe som tog pasta... Men vem vet vad han hade ätit innan. Man blir INTE tjock av en stor portion pasta!!!!! Så det så ätsörning!

I morse när jag vaknade hade jag fått min mens... Verkligen inte mycket men i alla fall.

Även om jag naturligvis är glad, eftersom det är ett bevis på att min kropp mår bättre, så är jag livrädd.

Mitt största argument för att gå upp i vikt har hela tiden varit att få mens, så att jag kommer att kunna få barn. Men nu när jag har fått den så känns det mycket, mycket tyngre att gå upp i de 5 kg som är kvar till min målvikt, då det känns som att min kropp mår bra nu och inte behöver det.

Det som också är väldigt konstigt, är att förra gången jag gick upp i vikt så gick jag upp till min målvikt innan jag fick min mens.

Är det nån som vet vad det kan bero på? Om det tex är så att man kan få mens tillfälligt för att sedan försvinna igen tills man når sin målvikt eller något. Skulle verkligen behöva ha kvar något sådant argumentet.

Den senaste månaden har jag haft mardrömar rörande ätstörningen nästan varje natt. Inatt drömde jag te.x. att jag åt och åt och inte brydde mig, men sen fick jag plötsligt världens ångest, och ville bara bli av med allt. Försökte slita bort magen, men när det inte gick så sprang jag runt och letade efter en toalett, men alla dörrar var låsta. Men jag fortsatte leta, då kom min mamma och en kompis och frågade vad jag gjorde och började springa efter mig. Till slut hittade jag en toalett, men det var bara bås, och mamma stod utanför och lyssnade. Jag försökte om och om igen att kräkas men det gick inte. Sen vaknade jag alldeles kallsvettig.

Berättade det för min behandlare och hon sa att det var vanligt och att de brukar kalla det för abstinens. Hon gav ett exempel på en tjet som drömde att hon var instängt i ett rum men en växande köttbulle som bara växte och växte och höll på att kväva henne. En annan tjej drömde att hon blev jagat av sin behandlare med en tallrik och bestick i händerna. Det som dock är gemensamt för alla dessa drömmar är att det friska alltid vinner och man vaknar upp innan man gör något dumt.

Är det nån som känner igen sig?

Nu kan jag också äta middag med mina vänner!! Jag kan sitta där och njuta av maten. För igår njöt jag sannerligen av efterrättten. Var nog én av de godaste glassar jag någonsin ätit. Superkrämig och len och gräddig (känn på den ätstörningen)

Visst, det är långt kvar. Tog lite för lite igår, och vågade inte ta mer, men som jag har sagt tidigare. Det är tur att man får flera chanser. Jag åt i alla fall nästan så mycket som jag skulle. Detta var helt förbjudet förrut, då jag väldigt ofta följde med på klassträffar och liknande, men aldrig åt något.

På måndag blir det trerätters middag, med min gamla ensambelgrupp hos min föredetta lärarare, som gått i pension.
Hon är världens finaste människa. Älskar henne verkligen. <3
Hon är den enda förrutom min mamma och min behandlare som jag verkligen har vågat öppna mig för och prata om sjukdomen.


Bild lånad från certedor.se

Igår kväll hade jag filmkväll med en kompis som  flyttat till stockholm för att plugga. Var jätteroligt att träffa henne igen.
Vi såg på SATC 2. Hade hört massa dåligt om den, så blev definitivt positivt överraskad.

Ikväll ska jag ha skräckfilmsmataton med två kompisar. Är egentligen inget jättefan av skräckfilmer, men är ett fan av mina kompisar så det blir nog kul ändå.

Dom kommer hit runt 18.00 och så ska vi laga middag ihop (kycklinggryta med ris), sen ska jag gå och köpa nån lite finare glass till efterrätt. Tänkte att jag skulle göra det tillsammans med mina kompisar, så att inte odjuret i mig får bestämma smak.

Nu har jag ätit de flesta luncher själv under två vecka. I början känndes det jättebra, verkligen. Skönt att slippa den sjuka stämningen på sjukhuset.

Men nu börjar det kännas väldigt tungt. Tror att det är blodpuddingen som spökar.

Men nu är också en chans för mig att bevisa att jag kan stå emot sjukdomen själv. Att jag inte äter för andras skull.

Har legat och sovit hela förmiddagen för att slippa tänka på lunchen. Jag vet att jag kommer att klara det, för jag bara måste. Vill inte slösa bort mer tid nu och halka bakåt några steg in i sjukdomen.

Idag skulle jag äta blodpudding till lunch. Blodpudding är något som jag inte har ätit så länge jag kan minnas . Har under hela min sjukdomstid påstått att jag inte tycker om det, så det är därför välldigt laddat.

Men jag vet i alla fall att jag älskade det som liten.

I vilket fall så smakade det jätteilla, men jag åt upp allt ändå. Sen kom jag på att jag hade stekt det alldeles för lite.

Nu känner jag mig JÄTTEÄCKLIG och att det var väldigt ONÖDIGT att jag åt blodpuddingen fast jag inte enns tyckte att det var gott.

Nån av mina läsare som kan komma med nåt bra argument till varför det var bra att jag gjorde det?

Jag har bara kommit på ett och det är att det är bra att kunna äta sådant som jag inte tycker om också.

Idag blev det lunch med pappa på stan.  Åt köttfärsås och spagetti. Först tänkte jag gå till ett ställe där man får pastan på en vanlig tallrik, men sen bestämde jag mig för att utamna lite extra och tog med mig pappa till barista, där pastan serveras i djupa tallrikar. Megastor portion, men allt åts upp!

Tyvärr fick jag ångest, av den mysiga lunchen med pappa När jag kom hem blev jag så arg på ätstörningen att jag var nära att slå sönder hallspegeln... Men den höll:P

Gårdagen var rätt tung. MEN, jag gjorde det jag skulle ändå, även om jag inte direkt vågade prova på något nytt. Känns ändå som en seger att jag inte lät ätstörnigen sluka mig.

Idag är jag sjuk:( Har feber och känner mig allmänt ganska svag. Svag i kroppen och i sinnet. MEN, det ska inte ätstörningen vinna något på. Till lunch blev det pasta med tonfisksås. Tog väldigt mycket pasta, eftersom såsen var så lätt i sig. Antar att det är så friska människor gör, för att bli mätta...

Imorgon ska jag laga middagen!! :) Ska göra moussaka. En favorit;)


Bilden är lånad från ankismat.blogg.se

Jag hade verkligen roligt igår. Dom andra ville shota taquila, så då gjorde jag det också. Blev förbannad på ätstörningen och frågade varför inte jag skulle ha rätt att göra det.

Frukosten som skulle intas själv imorse, var däremot RIKTIGT tung. Men efter lite om och men, och efter att jag hade hällt upp fil och flingor och brett en macka, så bestämde jag mig för att sparka ätstörningen lite extra på benet. Därför slängde jag mackan och tog en ny. Den största och läskigaste vi har hemma. Ångesten kryper fortfarande lite i kroppen, men jag vet att den inte kommer att döda mig...även om det verkligen känns som det.

Till lunch blev det köttfärssås och spagetti idag igen. Maten lade jag upp och åt alldeles själv. Vi hade inget annat färdigt hemma. Men imorgon ska jag och min behandlare skriva alternativ till lättlagade luncher.


Det här åt jag. + en liten klick ketchup och näringsdryck.

Till middag lagade syster lax med ris och spenatsås.Supergott. Lax har alltid varit väldigt laddat för mig, men älskar det, så jag är SÅ GLAD att jag kan äta det nu.


Ikväll bliré utgång. Ska klubba med två kompisar, varav en av dem har jag träffat på jättelänge. Blir definitivt ett glas vin, kanske kommer våga mig på ett glas till, eller nåt annat...hmm.
Sen ska jag iallafall sova hos en kompis, eftersom den sista bussen hem går så tidigt. Så det blir till att ta kvällsmackan där. Har bestämt med behandlaren att jag ska fråga om den, även om de andra inte äter. Jobbigt, men jag SKA KLARA DET!!!!!
Frukosten kommer jag att äta hemma tror jag, men tar med mig en näringsdryck för säkerhets skull.

Det är allt det här ovissa som kan ställla till det. Är väldigt bumden till rutiner och att allt är planerat in i minsta detalj.

Men nu måste jag våga pröva mina nya vingar, så att de kan bli starkare och jag kan flyga högre.

Hade ett jättebra samtal idag med min behandlare. Vi började nästan gråta båda två. Hon sa att jag hade kommit så långt och att jag är väldigt modig. Att jag själv har lyckats förändra mitt liv så himla mycket. Och att hon brukar berätta om mina strategier som jag har haft för att bli friskare för andra patienter och att jag borde föreläsa sen. Det värmde verkligen i hjätat att höra det.

Ikväll ska jag lägga upp maten och äta själv. Första gången jag själv lägger upp mat utan att nån är med. Det blir köttfärssås med spagetti. Favoriten här hemma:)

Förra onsdagen hade jag inte gått upp någonting på en vecka, fastän jag åt både lunch och frukost på dagvården varje dag. Alla andra veckor har jag gått upp mellan 0,3-0,5 kg.

Den här veckan har jag bara ätit på dagvården en gång, resten har jag ätit hemma och cirka hälfen av luncherna har jag ätit själv, och i morse stod vågen på 1 kg upp.

Vet att det är bra att det går fort, men ändå kan jag inte hjälpa att jag får lite panik över att vikten har ökat mer när jag har ätit här hemma. Känns som att jag kanske äter för mycket?

Ska bli skönt att få prata med min behandlare snart...

Första gången jag gick på behandling på bup, så troddde jag verkligen att jag var frisk när jag var uppe i vikt. Lurade dem att jag inte hade några tankar så att jag skulle bli utskriven. Lurade mig själv att tankarna inte begränsade mig alls och att de snart skulle försvinna.


Men sen gick det nerför igen och jag påbörjade behandling på vuxenät istället. Behandlingen är mycket tuffare eftersom den bygger på eget ansvar och jag äter numer ofta måltider +näringsdrycker sjäv. Och det går finemang. Hade ALDRIG klarat att inte fuska under min första behandling.

Allt känns på ett annat sätt nu också. Jag vet vad jag vill själv och kan därför prata mig själv till rätta.

Jag börjar faktiskt känna att livet börjar komma tillbaka nu. Jag ser ljusglimtarna och jag kan under vissa stunder ha en normal relation till maten, såsom när jag var liten, vilket aldrig hände när jag var normalviktig men sjuk.

Idag var jag på stan och åt lunch med pappa. En utmaning stod på menyn.

Oliver och framförallt ost är något som jag tycker är väldigt läskigt.
Därför bestämde jag och min  behandlare  igår att jag skulle beställa in grekisk sallad med bröd! Allt åts upp! Är så stolt över mig själv:)

Bara för att sparka anorexian lite extra på benet så åt jag ost på mackan imorse också!

Och ikväll blir det lasagne med OST på!

What doesn´t kill you, makes you stronger. Right!


http://2.bp.blogspot.com

Kom på att jag glömt att berätta en sak. Jag tror att det var vid lunchen i lördags som jag upplevde något mycket konstigt!
Jag fick ingen ångest alls varken, innan, under  eller efter lunchen. Jag var inte tvungen att resonera med mig själv under lunchen över huvud taget, tänkte på helt andra saker under måltiden.

Kände mig väldigt konstig eftersåt, nästan som att jag gick på moln. Det var liksom ingenting som tyngde på mina axlar.

Har inte haft en sådan känsla på väldigt många år, så det var definitivt ett framsteg:) Min behandlare sa att jag nu kommer att uppleva dessa stunder oftare och oftare
http://farm2.static.flickr.com/1287/4671298159_34d120bfa9_o.jpg

Ofta så skäms jag för att skriva att jag trotsar sjukdomen. På ett plan så känner jag mig väldigt misslyckad och oren.  Anorexian vill ju att jag ska vara sjukast av alla. Den vill att ni som läsar ska uppfatta mig som sjukast.

Därför kan det ibland vara välldigt tungt att skriva om de utmaningar jag klarat på ett positivt sätt och inte berätta om ångesten.

Men jag måste lära mig hjärna att sjukdomen inte är något att vara stolt över. Jag måste lära min hjärna att det är bäst att vara friskast istället för sjukast.

För summa sumarum så är det ju mitt liv jag riskerar. OCH JAG VILL BLI FRISK!


Lånad från aftonbladet.se