Man lever bara en gång

De drar i mig från olika håll. Jag kan inte välja en sida. Jag är tom. Det känns som att jag befinner mig i ingenting. Jag går runt hela dagarna och stirrar. Jag tror att det beror på att ätstörningen och Linnea är precis lika starka, förrut har ätstörningen vunnit. Nu drar dom i mig med samma styrka. Jag måste helt enkelt fortsätta nu, jag får inte släppa efter. Jag måste ge det friska livet en chans. Kanske kommer jag att kunna uppleva lycka av andra saker i framtiden. Nu när jag själv väljer att bli frisk.

När jag var som sjukast tog anorexian upp allt utrymme i hjärnan. Nu vet jag ine längre vad jag ska fylla det utrymmet med. Känner mig tom. Ett stort svart hål.  Ett hål som så småningom kommer att fyllas med annat. Men nu är jag tom. Jag gör vad jag ska men lever i ett tomt mörker, osäker på vem jag är.